När skuggor jorden hölja,      När dagens buller dör,

 Och blott af flodens bölja,   Ett dunkelt brus jag hör,

 Från bädden jag mig höjer.        Och Zions harpa tar.

 Ditt lof min själ fornöjer,     O Skapare och Far!
 
 Och Stjärnorna, som tindra.      I himlens blåa hus,

 Och vågorna, som glindra.   I Månans helga ljus,

 Och asparne, som bäfva,      Med sakta suckars ljud,

 Och skuggorna, som sväfva.     Allt prisar Dig, o Gud!
 
 Och paradisiskt stänker.  En glädjedagg min hy.

 I själen Ro sig sänker.     Och sorg och smärtor fly.

  Likt regnbegjutna stänglar, Mitt hjerta lyfter sig

 Och alla mörkrets Änglar    Förmå ej mer mot mig.

xxxxxxxxx

     låg jag sommarnatten sval.       och sov sött i gröna gräset
     på en blomster-huvudgärd,
         som mig blev förärd, drömma blev jag lärd;
             om jag glömde,vad jag drömde,     vor` jag drömmen inte värd.
      överst uppå bergets topp.           satt en majestätlig kvinna;
     av dess ogemena kropp
 sågs väl hon var en gudinna;           denne satt med andra fem;
         dock var en av dem  särdels högförnäm.
             Vill man veta,
             hur de heta.   F., D., S., B., C. och M.
      Desse sutte vid ett bord.        fullt med de utvaldste rätter;
     varken vatten, luft ell` jord
 tror jag kunnat ge dem bätter;
     där dracks idel nektar-vin,          men de ögon fin,
         nymfers tal och min.                         var det mest  och det bästa,
     var båd` mat och medicin.              Ibland de gudinnor skön
 och så många hjältebrudar              jag som var av annat kön
 önskt`, att där ock varit gudar;
     liten bergsgud var där en,
         dock fast han var klen, syntes på hans ben,
        att den dvärgen      brår på bergen.     vill bli berg och ingen sten.
      När nu denne satt sig ned,                       tänk, den blida härskarinna,
     som jag tror var aldrig vred,
 den på näset var värdinna,
     gav ifrån sin höga brin  mig en nådig vink,
         sade med en blink:                      Kom, sitt neder!  Av slik heder
     vart jag modig, frisk och flink.        Med sin egen sköna hand
 gav hon mig vad jag skull` äta.
     Tvi mitt hjärta och min tand,
 om de det så snart förgäta!
     Aldrig kund` de bägge två          större nöje få,än de hade då;
             då blev smaken först rätt vaken,
     smak var i min minsta tå.          Sedan sad` hon: Käre barn,
 Æsculap och Ganymedes,
     ser väl till, att denna karln
 varken törster eller ledes!
     Strax fick man oss trenne si,
         huru alla vi  togo in uti       stora koppar  fyrti droppar
     mot törst och melankoli.
        
      Smaken var av sötma mätt,  lukt och syn av blomsterfälten;
     nu skull` örat på sitt sätt  ock  ta något in för mjälten.
     Höra fick man där tillik
         fåglesång och -skrik, näktergalsmusik,  trastar tala, gökar gala
     runt omkring den hela vik.  Tänk, hur jag mig se`n försåg,
 alldenstund gudinnan Fröja  fick själv se mig, där jag låg
 i min blotta undertröja.
     Hör, sad` hon, du yrekopp,          vetstu, att vår tropp
         rätt nu bryter opp?                Vill du följa, skall du hölja
 och klä på din nakna kropp.         Åter kom hon som i jåns.
 Fort, sad` hon, skall du få nektar!      Jag sa`: Det var mat åt Måns;
 men mig halvklädd jag ursäktar.
     Svaret blev, jag skull` ha ris.  Ack, gudinnors pris,
         sad` jag näsevis, väl`s de länder,
             som er` händer   gjord` ett sådant paradis.
          
      Vid jag var i klädren sen,                tyckt` mig, hur jag kom till korta,
     vaknad` opp, var hel allen,                      och min ögnelust var borta.
     Ingen själ jag hos mig fant,              ingen amarant. Är det ej galant?
             Vad jag drömmer
             och berömmer, alltihop är middagssant. (för mer utrymmmmme)